Under hela vintern hade jag laddat för att få börja hoppträna utomhus och åka på utomhustävlingar eftersom jag tror det är mer gynnsamt för Zunday som är så stor. Utomhus borde jag kunna utnyttja hennes galopp på ett annat sätt än vad jag kunnat inne i ridhusen och allt skulle bli så mycket lättare. Debuten i 120 skulle redan varit gjord och ytterligare stater på 120 skulle varit gjorda samtidigt som vi hade tränat och hittat ett bra flyt. Meeeeen, så blev det inte.... Här sitter jag åter igen utan ett språng i kroppen på flera månader och ser hur  träning efter träning svischa förbi samtidigt som tävlingarna man tidigare planerat att åka på går av stapeln utan mig och Zunday. Det känns riktigt surt, det gör det verkligen!

 

Men jag har en känsla som jag tidigare aldrig känt och när jag rider runt på fröken fux känner jag att "det här kommer bli bra, det här kommer bli jäkligt bra - bara hon håller sig frisk". Tidigare var allt bra men nu känns det hundra gånger bättre. Hon är en helt annan häst i markarbetet mot hur hon var innan skadan och förändringen är bara positiv. Hon är precis så jag vill ha henne i hoppningen och sedan lite till. Därför tror jag att vi snabbt blir tillbaka på banan igen och då ännu bättre än när vi slutade. Men som sagt, mycket kan hända på ett par veckor, Poslinshästar är vad dom är... ;)